Ibland kan jag inte andas, dels för att jag självmant håller andan, dels för att min kropp verkar protestera på grund av känslostormar. Då spänner jag varje muskel i min kropp för att hålla inne just de där illavarslande känslorna som vill ut, men som inte vet hur, på vilket sätt, de ska ta sig ut. Kanske är det bäst att de inte kommer ut alls, för de gångerna de ändå gör det tenderar jag att haspla ur mig ord jag alltid vill ha osagda efteråt. 

Det är obehagligt hur mycket han påverkar mig. Obehagligt att jag vill framstå så bra som möjligt i hans ögon, vara perfekt. Obehagligt hur jag antagligen skulle kasta mig framför ett tåg om han sa åt mig. Och jag är expert på att fylla i hans meningar på egen hand: "Jag vet inte om jag orkar" "med dig" fyller jag i och biter mig i läppen tills den blöder. På så sätt får jag mig själv att tro att han tycker illa om mig, fast det förmodligen är tvärtom.


/J.