I nian sa jag att anledningen till att jag valde samhällsprogrammet var, att jag ville ha en bred grund och att jag ville ha tre år på mig att fundera ut vad jag ville göra sen. Nu står jag här med bara några månader kvar till studenten, lika blank och nollställd som då. Nu vill jag ta ytterligare ett år till att fundera. Jag tror aldrig att jag kommer att komma på vad jag vill. Jag vill så mycket och ingenting på samma gång. Ibland tänker jag: Jaha, är det dethär som är livet? Vi ska bara utbilda oss och sen jobba tills vi inte orkar mer och sen ska vi leva på en halvtaskig pension tills vi dör.
Jag försöker att se positivt på allt. Jag kan inte förstå hur en negativ inställning skulle göra någonting bättre eller lättare. I alla fall inte för mig. Men ibland ser jag bara all meningslöshet som ligger framför, bakom, runtomkring. Vi kämpar alla för att bli något, bli någon, men vi kommer alla att begravas i samma jord till slut. Egentligen spelar ingenting någon roll och egentligen spelar allting en roll. Jag vill mest bara veta vad jag vill göra med mitt liv, och göra det. För jag ska väl också bli något, bli någon.




/J.

Wow. WOW! Vilket äventyr jag var på igår. Konserten värmde i hela hjärtat, själen och resan i sin helhet kommer ligga som ett leende på mina läppar länge framöver. Att uppleva musik live är något alldeles extra, det måste jag säga.