Jag har så många frågor till dig som kommer att förbli obesvarade. Och jag går runt i ett slags hålrum i livet, runt, runt och bara hoppas på att du ska ringa upp och förklara dig. Förklara allting. Förhelvete, förklara. För jag vill förstå.

Jag ville ju alltid förstå, men jag vågade aldrig fråga dig. Vågade inte gräva mig in, var rädd för att du skulle rygga tillbaka. Var rädd för att förlora dig. Den där rädslan känns så löjlig nu. Jag förlorade ju dig ändå, fast att jag aldrig frågade. För att jag aldrig frågade?

 

Jag hade velat lära känna dig bättre. 

 

 

/J.