Det är något visst med flygplatser, något outtalat äventyrligt. En bekräftelse på att man är påväg eller har varit någonstans. Folk irrar omkring, målmedvetet, förvirrat. Det är så olika från person till person. Barnfamiljer, kompisgäng, äldre par, yngre par, singlar. Jag brukar ställa mig helt still mitt i kaoset och bara ta in allting. Ibland håller jag andan och låtsas som att tiden står still enbart för mig. Ibland har jag musik i öronen och föreställer mig kaoset som en gammal film utan tal. 

Jag tycker om precis när flygplanet lyfter från marken, då det suger till i magen och man färdas uppåt uppåt uppåt! Jag tycker om hur solen alltid lyser så bekymmerslöst ovanför molnen. Tycker om att ta av mig skorna, krypa ihop i flygplansstolen och se frost samlas i kanterna av det lilla fönstret. Jag tar alltid fönsterplatsen, för jag vill kunna se ner på landskapen som ser ut som miniatyrer från tio tusen meters höjd. Jag tycker till och med om luftgroparna, turbulensen, som uppstår lite då och då, för det kittlar så äventyrligt i magen då jag tänker på att ett fall på tio tusen meter skulle ingen människa överleva. 

Jag tycker om att stiga av planet, sätta fötterna på en ny plats eller återinträda i mitt hemland efter en upplevelse i ett annat land, ett annat klimat, en annan kultur, en annan livssyn.

Jag tycker om att resa, att vara påväg någonstans. Det är först då som jag verkligen känner att livet aldrig står still.


/J.