När morgondagen är över så kommer jag ha genomfört tre språkprov/essäskrivningar på två dagar. Känn ironin när jag säger att jag älskar mitt liv just nu. Det känns som att hjärnan är full och tom på samma gång. Inget mer går in men inget finns där inne heller. Känner mig inte ens frustrerad eller upprörd. Vill bara sova i sisådär sjuttiofyra år. Idag var det ett år sen sedan farmor dog och jag har inte ens varit uppe på kyrkogården och tänt ett ljus för henne. Men life goes on, som man säger.




/J.