Det är soligt och varmt och helt underbart! I söndags såg jag min kusins skola och en massa andra saker i Manila. Igår var jag och min moster på en "country club", solade, badade och fick massage! Vi var också på ett "shopping mall", enormt stort var det! Var som ett helt tivoli där inne med diverse karuseller och en hel massa olika affärer och restauranger. Är glad att vi inte gick där ensamma, utan hade min ena kusin och min morbrors fru med oss, annars hade vi gått vilse!

Idag ska vi bege oss till en ö, vars namn jag inte minns, och vara där i två-tre dagar, känns skönt att inte behöva bo hos mina kusiner hela tiden. De har sina "exams" som de inte får misslyckas på, för då får man ingen ny chans och bli utkickad från skolan, hemskt men sant! Så det känns som att man är lite i vägen, för de måste plugga en massa samtidigt som de vill ta hand om mig och min moster och visa oss runt.

Det jag inte tycker om är att människorna här, främst killarna/männen, ser på mig som om jag vore världskändis eller något. "You wanna marry me?" hojtade en kille när vi åkte förbi en skola i söndags, jag vet att det förmodligen inte var en seriös fråga, men... Det är för att jag är vit som de håller på sådär, de tror att jag är rik, och jämfört dem får man väl säga att jag är rik. Allt är väldigt billigt här, för oss västerlänningar. Köpte ett par skor igår för motsvarande sju svenska kronor. Det var visserligen bara ett par flipflops att ha på stranden, men ändå. Det är hemskt att se en så stor skillnad, det är som två olika världar. Nåväl, alla vi har stött på här har varit väldigt vänliga i alla fall. Igår på köpcentret träffade jag på tjejen som jag är döpt efter, bara av en slump. För er som inte vet historian: För runt tjugo år sedan var min mamma och pappa här på Filippinerna, då var det en mamma till en treårig dotter som bad dem att ta med sig hennes lilla flicka till Sverige, för att hon skulle få ett bättre liv där. Men mamma och pappa kunde såklart inte smuggla med ett barn hem, men de sa att om de fick en dotter så skulle de döpa henne efter den lilla flickan, som alltså hette Jolina (och ja, som fortfarande heter Jolina)
Den där flickan, som nu är tjugotre år gammal och gift för den delen, är min morbrors frus (som heter Marie) syster. Så när vi var på köpcentret ropade plötsligt Marie att jag skulle hälsa på hennes syster Jolina, som jag är döpt efter. Det var lite roligt att träffa henne faktiskt, se att hon hade växt upp bra på Filippinerna också. Nu måste jag gå, för att hinna med allt vi ska göra idag!


/J.