Det är lite konstigt hur man tror att saker kommer bli annorlunda, bättre(!), om man skaffar nya kläder, ny frisyr, ny musik på ipoden. Man är ju ändå samma människa som förut. Det spelar ingen roll om man byter ut svarta Cheap Monday-jeans och palestinasjal mot tights och en gullig midjekjol, om man kapar av femton centimeter av sitt hår och slutar lyssna på Linkin Park och börjar lyssna på indiepop istället, byter ut nitarmbanden mot träpärlor. Även om man trivs mycket bättre med dessa nya grejer, så är man ändå samma person som förut. Har samma tankar, känslor och åsikter. Varför tror man alltid att ytliga förändringar kan förändra en på insidan? Men kanske att det hör ihop lite ändå, kanske åker det svarta sminket bort när man känner att svart inte riktigt reflekterar ens personlighet längre. Kanske går man upp några kilo när man träffat någon som älskar en ändå. Kanske slutar man lyssna på musiken som får en att tänka tankar man inte längre känner att man bör tänka.

Det värsta är att man inbillar sig att "jag kommer må mycket bättre om jag köper den här tröjan" och när man väl går ut från H&M med en vit plastkasse med den där söta spetströjan i som man inte Behöver egentligen och med två hundra mindre i plånboken så känner man sig precis likadan som förut. Man inbillar sig att bara för att ens vän blev skitsnygg i kortare hår kommer man också bli mycket snyggare, men när man kommit hem från frisören så gråter man för att man ser ut som sin femtio år gamla moster.


Som tur väl är växer ju hår ut igen







/J.