Markus sjunger om discoliv, stjärnfall, noiserock och om idioter. Jag äter apelsin, tappar lusten till allting och sitter bara rakt upp och ner och stirrar på datorskärmen. Ännu mer snö har fallit, jag tycker inte om det, jag vill ha sommar nu. Längtan som inte försvinner, att äntligen få se gräs igen, löv på träden och ofruset vatten.

Jag kommer ihåg när Stjärnfallet spelades på repeat i min spellista och jag tänkte endast på en person. Den personen har ändrats så mycket nu. Ibland vill jag att allt ska bli som förut, jag vill gå i åttan och prata bort projekttiden med en av mina bästa vänner, vill fuska på tyskaproven och se på Friends på engelskan. Vill fota innebandy-, fotbolls-, och volleybollturneringarna och skratta åt att vår klass förlorar nästan varje gång. Men man kan inte gå tillbaka i tiden, man kan bara utnyttja den tid man har och den tid man får. Drömma sig tillbaka, det kan man dock!


Jag är så tom på tankar, känner mig korkad för det känns som att jag inte tänker alls. Har inte lust att analysera saker och ting, vad som kan vara något underliggande budskap. Jag bara häver ur mig ord som jag kallar för poesi, som jag sedan ser tillbaka på och inte fattar någonting alls. Ibland känns inte orden ens som mina, som om det är någon annan som suttit och skrivit ner känslor som jag aldrig har haft, eller som jag inte minns hur de känns. Jag är trött på dagar som ser likadana ut, jag vill överraskas, se något nytt, eller se något gammalt tillsammans med några nya. Jag vill till Paris igen, och London. Vill träffa människor jag inte känner, men som jag kan lära känna. Jag vill ta upp kontakten med min barndomsvän, han som faktiskt frågade efter mig för några helger sedan. Jag vill fylla arton och tro på att man förändras för att ens ålder får ett år till, men sen inse att man är precis samma person, med lite fler möjligheter.

Jag vill bara överraskas

Foto: Robert Doisneau




/J.