Svindlande vackert. Förskräckligt dumt. Spännande. Skrämmande. Att tillhöra någon, känna sig beroende av någon. Att ett plus ett plötsligt blir ett och inte två. När man hör ihop och tillhör varandra. Det är både fint och fult. Jag älskar att tillhöra honom, vara hans, men jag vill vara min egen. Vill kunna göra saker utan att behöva tänka igenom hur det kanske påverkar honom, hur det får honom att känna sig. Ibland så avstår jag från saker jag vill göra, för jag tänker att det kanske ses som något annat i hans ögon, något som sårar honom. Och jag vill verkligen inte såra honom, någonsin. Ibland tar jag en chans, gör som jag vill och vissa gånger gör det honom arg, ledsen, rädd att kanske förlora mig, jag vet inte riktigt. Han behöver i alla fall inte oroa sig, han har mig, har haft mig i nästan fyra år. Jag älskar att ligga med huvudet mot hans bröstkorg och allt är tyst. Det enda som hörs är våra andetag i takt och hans hjärtslag. En gång sa han "Det slår för dig" och jag tyckte det var löjligt vackert. Han är löjligt vacker.

Om jag slutar vara hans någon dag, då tror jag att jag tappar bort även mig själv. Så nära är vi - fan vad vackert och otäckt.



/J.