Han är fin på så många sätt.
Han låter mig sova på morgonen, fast att han ligger vaken bredvid i flera timmar.
Han håller i mig hårt när vi står uppe på en hög höjd.
Han försöker förstå vad jag menar, när jag inte ens själv förstår.
Han lyser alltid upp när han ser mig.
Han vågar pratar framtidsplaner med mig.

Han är bara sig själv och låter alltid mig vara mig själv.

Ibland tänker jag att jag klarar mig bättre ensam och så bestämmer jag mig för att det är så. Lyckligtvis inser jag alltid att jag inte alls klarar mig bättre ensam. Utan honom klarar jag mig inte ens bra.

/J.