Nässjö har täckts av snö. Gräsmattorna syns inte längre och träden ser tunga ut. Kylan är så sträng att det gör ont i ådrorna. Ändå är det bara början. Graderna kommer sjunka ännu mer tills man knappt känner att det är kallt längre, bara att det gör ont i hela kroppen så fort man går ut. Jag skymtar adventsljusstakar i varje hus och undrar hur den här julen kommer bli. Det är så mycket som är annorlunda nu. Han finns inte kvar på samma sätt. Hon finns inte kvar alls. Det känns lite sorgligt alltihop, men det är nog såhär det måste vara.

 

Jag har flytt till Östkusten över helgen. Vintern har inte ockuperat landskapet till lika stor del här. Snön ligger bara som utstrött socker över taken och marken. Inte lika många adventsljusstakar i fönstren här heller. Det kanske är så att man väntar på snön innan man sätter upp dem. Det spelar inte så stor roll hur det ser ut. Jag tycks leta efter mig själv i alla andra städer än den jag är bosatt i. Så har det alltid varit. Så har jag alltid varit.

 

 

/J.