Det är soligt och varmt och helt underbart! I söndags såg jag min kusins skola och en massa andra saker i Manila. Igår var jag och min moster på en "country club", solade, badade och fick massage! Vi var också på ett "shopping mall", enormt stort var det! Var som ett helt tivoli där inne med diverse karuseller och en hel massa olika affärer och restauranger. Är glad att vi inte gick där ensamma, utan hade min ena kusin och min morbrors fru med oss, annars hade vi gått vilse!

Idag ska vi bege oss till en ö, vars namn jag inte minns, och vara där i två-tre dagar, känns skönt att inte behöva bo hos mina kusiner hela tiden. De har sina "exams" som de inte får misslyckas på, för då får man ingen ny chans och bli utkickad från skolan, hemskt men sant! Så det känns som att man är lite i vägen, för de måste plugga en massa samtidigt som de vill ta hand om mig och min moster och visa oss runt.

Det jag inte tycker om är att människorna här, främst killarna/männen, ser på mig som om jag vore världskändis eller något. "You wanna marry me?" hojtade en kille när vi åkte förbi en skola i söndags, jag vet att det förmodligen inte var en seriös fråga, men... Det är för att jag är vit som de håller på sådär, de tror att jag är rik, och jämfört dem får man väl säga att jag är rik. Allt är väldigt billigt här, för oss västerlänningar. Köpte ett par skor igår för motsvarande sju svenska kronor. Det var visserligen bara ett par flipflops att ha på stranden, men ändå. Det är hemskt att se en så stor skillnad, det är som två olika världar. Nåväl, alla vi har stött på här har varit väldigt vänliga i alla fall. Igår på köpcentret träffade jag på tjejen som jag är döpt efter, bara av en slump. För er som inte vet historian: För runt tjugo år sedan var min mamma och pappa här på Filippinerna, då var det en mamma till en treårig dotter som bad dem att ta med sig hennes lilla flicka till Sverige, för att hon skulle få ett bättre liv där. Men mamma och pappa kunde såklart inte smuggla med ett barn hem, men de sa att om de fick en dotter så skulle de döpa henne efter den lilla flickan, som alltså hette Jolina (och ja, som fortfarande heter Jolina)
Den där flickan, som nu är tjugotre år gammal och gift för den delen, är min morbrors frus (som heter Marie) syster. Så när vi var på köpcentret ropade plötsligt Marie att jag skulle hälsa på hennes syster Jolina, som jag är döpt efter. Det var lite roligt att träffa henne faktiskt, se att hon hade växt upp bra på Filippinerna också. Nu måste jag gå, för att hinna med allt vi ska göra idag!


/J. 

(nej jag har ingen dator med mig, jag har ett tidsinställt inlägg, höhöhö. Tuff jag är...)

Klockan är 13.15 och planet lyfter från marken på Kastrup. Jag sitter med längtan och nervositet i bröstet inför det som komma skall. Danmark blir mindre och mindre under oss och snart är vi ovanför molnen. Frost samlas i kanterna av flygplansfönstret och flygvärdinnorna visar var nödutgångarna är. Om 20,5 timmar, med två mellanlandningar; i London och i Hong Kong, stiger jag och min moster av planet på flygplatsen i Manila och möter tjugofem graders värme. Min morbror ska möta upp oss för att sedan ta oss hem till sitt hus i Manila. En massa äventyr väntar!

bild från Parisresan

Hemma är jag igen den andra mars


/J.

Jag hatar min hals. Verkligen. Alltid när jag ska iväg på något stort så ska den totalstrejka. Det gör ont att bara svälja. Men på vårdcentralen säger de att det inte är halsfluss, eller att det åtminstone inte brutit ut till det än, man kan aldrig veta helt säkert såhär i förväg. Skjut mig. Inte pallar jag 20,5 timmars flygresa med halsfluss. Inte pallar jag 30 graders värme med feber. Förhoppningsvis kan läkaren skriva ut pencellin ändå, fast att det inte är halsfluss, hade varit skönt med en backup. Nåväl, what to do? Bara att acceptera, men det är fan så typiskt!

Igår var en bullrig dag på skolan. Alla hjärtans dag innebar filmvisning, cupcakeförsäljning, hjärtformade lappar lite överallt, kramruta & pussruta, musik i både matsal och centralhall, speeddating och tävling om vem som är bäst vän på vår skola. De olika sektionerna på skolan sprang runt med diverse grammofoner och grejer, mycket ljud och mycket vimmel med andra ord. Fast jag tycker om det där. Kanske inte just alla hjärtans dag, men hur allt verkar komma till liv under sådana dagar. Jag hade mitt kursprov i italienska och det kändes som att det gick ganska bra! Jag vet inte om det är min brist på intresse för allt som har med plugg att göra eller om det faktiskt var så att jag kände mig ganska säker på all grammatik och alla ord, men jag kände mig inte ångestfylld och förstörd innan och efteråt, vilket jag kunde göra förut.

Efter skolan tog jag mig hem och övertalade mina föräldrar att få åka till Anton, vilket gick ganska lätt då man drog valsen om att det är ju faktiskt alla hjärtans dag idag... Fast jag nämnde inte att jag och Anton valt att bojkotta denna officiella kärleksdag, som bara känns så oerhört kommersiell. Trots detta hade Anton i smyg köpt choklad och de klassiska geléhjärtanen, mysigt var det. Hela han är ganska mysig faktiskt:


(Anton lånade ett par rader av pappret som satt i min skrivmaskin)




/J.

Jag kan emellanåt inte andas, ibland av förväntan & längtan, ibland av ångest över att dö. Tre dagar kvar, sen bär det av till andra sidan jordklotet! Såklart är jag exalterad, men min kära mor har lyckats skrämma upp mig. "Tänk om planet kraschar", "tänk om du blir kidnappad", "tänk om du blir rånad", "tänk om du dör i en tornado". Tänk om, tänk om. Tack mamma, jag mår så oerhört bra av att höra allt detta! Haha, nåväl! Dö kan man ju göra överallt (men detta är en vek tröst då man ska åka till ett land som utsätts för naturkatastrofer titt som tätt) Nåvälnåvälnåväl.

Runt 20,5 timmars flygresa dit och 20,5 timmar hem. Vad ska jag hitta på? Blir ju rastlös efter fem minuters stillasittande. Böcker ska jag ta med mig, fast att jag inte är så glad i att läsa. Ipod ska såklart med och ett block att skriva i. På hemvägen är man nog så trött efter alla intryck att man lyckas sova bort mestadels av tiden. Åh, det ska bli så roligt att få träffa mina kusiner som bor där! Se hur de bor, hur deras skola är och vad man har för sig på Filippinerna när man är i sina bästa (ton)år! Jag åker tillsammans med min moster och vulkaner kommer att bestigas, öar kommer besökas, marknader kommer det shoppas på, jeepneys kommer åkas och en hel massa andra grejer kommer säkerligen att ske.

Det värsta med resfebern är att jag inte kan tänka på annat och kan således inte koncentrera mig på något. Har kursprov i italienska imorgon och har inte ens läst igenom häftet med allt vi ska kunna än, dessutom är det svenskaprov på onsdag. Dessa två prov kommer garanterat bli lidande på grund av mina tillfälliga koncentrationssvårigheter.



/J.

 

Bara för att stress är jobbigt och kladdkaka är gott tänkte jag skriva ett löjligt recept, men det blir garanterat gott! (Om man tycker om mint och kladdkaka förstås)

Mintkladdkaka
Ugn: 175° i 20-25 minuter

Ingredienser:
100g smör
2,5dl strösocker
2 ägg
1,5dl vetemjöl
3msk kakao
1tsk vaniljsocker
1 chokladkaka; Marabou mintkrokant, 200g

Sätt ungen på 175°. Smält smöret och hacka chokladen. Vispa ihop ägg och socker sådär poröst, så att det ser ut lite som ett kladdigt moln, tillsätt övriga ingredienser, ja även den hackade chokladen! (som man får tjuväta lite av, men inte allt) Häll i en smord & bröad form (med löstagbar kant) och grädda mitt i ugnen i 20-25min.

OBS!
Vid överkonsumtion kan följande biverkningar uppstå:
- Illamående
- Känsla av att aldrig vilja äta kladdkaka, eller något överhuvudtaget, igen
- Begränsad rörelseförmåga
- Buksmärtor
- Att jorden blir invaderad av rymdvarelser 



Jag borde bli mer seriös.




/J.

 

Det där trycket över bröstkorgen som aldrig riktigt försvinner. Alla Måsten som hänger över mig och så fort man betat av en sak är det minst tusen kvar. Naturkunskapsarbete ska färdigställas tills imorgon, engelskarbete för muntlig presentation måste påbörjas, en vecka försenad tyskuppsats måste göras, rummet måste städas, planeringen inför resan måste falla på plats, spruta måste tas och mitt i allt det här måste jag hinna Leva. Allt blir en ond cirkel, orken tar slut innan man ens påbörjat sin fullproppade Have-to-do-lista och sedan träder ångesten in för att man inte har orkat göra något, vilket leder till alldeles för få timmar sömn som leder till ännu mindre ork. Men jag ska inte klaga, det regnar ju inte bomber från himlen och inte är vi strömlösa här hemma heller.

Idag har faktiskt varit en rolig skoldag, trots att det är min längsta. Engelskalektionen var skön, svenskan var slapp, italienskan behövlig, idrotten rolig och fotolektionen innehöll många leenden och skratt. Fick god kritik för min bild jag tog på temat "Sanning/Lögn" som gick ut på att ta en bild som talade sanning och en bild som ljög. Finurlig som jag kan vara ibland fick jag ihop både lögn och sanning i en och samma bild:


Så många duktiga små fotografer i fotogruppen! Speciellt en kille som alltid tar grymma bilder, ibland så man blir riktigt avundsjuk. Det är roligt att se kreativiteten i hans bilder, sedan är de alltid så bra genomförda. Vi har även infört fika på våra fotolektioner nu! Idag blev det kärleksmums och saft. Väldigt mysigt måste jag säga, om än lite pinsamt tyst.. Haha, jag klarade inte av tystnaden och började istället prata om saker som egentligen kändes helt irrelevanta för att försöka bryta isen, dock lyckades jag nog inte så bra idag för den spända tystnaden låg lite som ett täcke där hela tiden. Nåväl, jag tycker det var mysigt i alla fall! Och nu måste jag dessutom skriva klart min nedra naturkunskap.. How should I stay calm when panic lies just ahead?


/J.

Det är lite konstigt hur man tror att saker kommer bli annorlunda, bättre(!), om man skaffar nya kläder, ny frisyr, ny musik på ipoden. Man är ju ändå samma människa som förut. Det spelar ingen roll om man byter ut svarta Cheap Monday-jeans och palestinasjal mot tights och en gullig midjekjol, om man kapar av femton centimeter av sitt hår och slutar lyssna på Linkin Park och börjar lyssna på indiepop istället, byter ut nitarmbanden mot träpärlor. Även om man trivs mycket bättre med dessa nya grejer, så är man ändå samma person som förut. Har samma tankar, känslor och åsikter. Varför tror man alltid att ytliga förändringar kan förändra en på insidan? Men kanske att det hör ihop lite ändå, kanske åker det svarta sminket bort när man känner att svart inte riktigt reflekterar ens personlighet längre. Kanske går man upp några kilo när man träffat någon som älskar en ändå. Kanske slutar man lyssna på musiken som får en att tänka tankar man inte längre känner att man bör tänka.

Det värsta är att man inbillar sig att "jag kommer må mycket bättre om jag köper den här tröjan" och när man väl går ut från H&M med en vit plastkasse med den där söta spetströjan i som man inte Behöver egentligen och med två hundra mindre i plånboken så känner man sig precis likadan som förut. Man inbillar sig att bara för att ens vän blev skitsnygg i kortare hår kommer man också bli mycket snyggare, men när man kommit hem från frisören så gråter man för att man ser ut som sin femtio år gamla moster.


Som tur väl är växer ju hår ut igen







/J.

Först: stan med Bella, införskaffade mig en skjorta och ett par tights, 140 kronor, ka-ching! Monkis rea är underbar.
Därefter: halft om halft kidnappad av Lina och Evelina då jag fyllde 18 förra helgen, in i någon slags lokal med förbundna ögon, barnskrik och påklädning av mjukiskläder. När jag öppnade ögonen bredde en enorm lekplats ut sig framför mig; Leo's lekland! Tro mig, vi var de enda över 10 år som sprang runt och klättrade, hoppade, åkte rutschkana, cyklade på trehjulingar och jagade varandra, inga hämningar - Riktigt, riktigt roligt!
Sedan: bil hem till Lina, duschning, sminkning, ombytning av kläder, tillagning av kyckling, klyftpotatis & vitlökssås (kanongott!) och även Fanny anslöt sig till vår kväll.
Till sist: Skjuts in till Växjö i snöoväder. Tequila shots, Linas specialare och annat drickbart vars namn jag inte vet. Hög musik, människor i alla åldrar och trevlig dörrvakt. Fyra vänner på vift; de tre Linorna & Fanny! Samtal med nyfunna vänner om allt från hur man har fått sitt namn, till politik, till hur man träffat sin bästa vän och en hel massa andra trevliga saker. 
Sammanfattningsvis: en helt KANONBRA dag och kväll!





/J.

Tänk att två dagar kan göra så mycket. I två dagar var jag sjuk och hemma från skolan, och det känns som att jag missat ett helt läsår! Kemin sitter verkligen inte kvar i huvudet sedan åttan, i matten har det redan börjats på nya saker, tyskan är visserligen lika förvirrande som vanligt och i psykologin vet jag inte ens hur mycket jag har missat. Högt tempo tycks det hållas i alla fall! Förstår inte hur man hinner ikapp om man är sjuk en hel vecka, men det kanske bara är jag.

Idag hade vi i alla fall besök av Mukunda Das/Mats Watting som är en präst i Hare Krishna-rörelsen. Mycket intressant, lite segt och samtidigt fick man en känsla av att han var fullkomligt hjärntvättad. Han verkade dock tro på sin sak och det är något jag beundrar, samtidigt som det skrämmer mig. Hur långt människor är villiga att gå i tro på sin gud och sin religion, det är både fascinerande och skrämmande.

Eftermiddagen gick åt till att sitta på min mosters kontor och prata om vår resa till Filippinerna som bär av om exakt två veckor! Hon ville paddla kanot i en vacker fors, åka ut till någon icke-turist-ö, titta på Pinatubovulkanen, gå på köpcenter och marknader och en hel massa andra grejer som låter riktigt intressant! Jag fick dessutom en födelsedagspresent - pengar till en riktig resväska! För den jag hade när vi var i Paris ärr helt värdelös, det är små hjul på den och ändå fick jag bära den, då den välte så fort man försökte dra den! Jag längtar så extremt mycket nu!

Och åhåhåh! The Mersey Beatles igår var helt fantastiskt bra! Vi stod upp, tjoade och tjimmade, dansade och klappade händer tills det gjorde ont. Det finns inget "materiellt" jag älskar mer än musik, särskilt live, m-mm!


/J.